Det fanns inget som kunde röra oss.

Det fanns så mycket att se, så jag släppte taget om din hand och du försvann. Du vet att jag var lika rädd som du. Nu faller snön och mörkret är en mördare som kräver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt, men du och jag vi dansar än. Ett krig, ett spel, en lek, ett skämt. Vi kunde aldrig enas ens om musiken. En del vänner kommer tillbaka, men det är alltid de som försvann som får oss att ligga vakna trots att vi glömt bort deras namn. Andas in och andas ut - Orkar jag så orkar du.

 

 

Livet | kent | |
#1 - - linnea:

vad fint skrivet ida <3

Svar: Åh men visst, det är Kent <3
Ida

Upp