Tilde Isabel

 
Min solstråle, mosters hjärta.
 
Var ute i Ytterenhörna kyrka idag på Tildes dopcermoni.
Det känns lustigt att för två månader sedan satt jag där, på exakt samma bänk och grät som att det inte fanns någon morgondag. Sentimental och sörjande. Att samma plats kan framkalla så himla olika känslor och budskap.
Jag är verkligen inte troende, men just i den kyrkan där mina föräldrar gifte sig, jag och mina systrar är döpta/gifta, farfar & farmors begravningar och så vidare; det får mig att tro på något, åtminstonde för stunden och bara det är då väldigt betydelsefullt. Samma sak när jag står där vid kyrkogårdens minneslund så vet jag att min farfar & farmor kan se mig och att dom var med oss idag också.
Livet | | En kommentar |

Det fanns inget som kunde röra oss.

Det fanns så mycket att se, så jag släppte taget om din hand och du försvann. Du vet att jag var lika rädd som du. Nu faller snön och mörkret är en mördare som kräver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt, men du och jag vi dansar än. Ett krig, ett spel, en lek, ett skämt. Vi kunde aldrig enas ens om musiken. En del vänner kommer tillbaka, men det är alltid de som försvann som får oss att ligga vakna trots att vi glömt bort deras namn. Andas in och andas ut - Orkar jag så orkar du.

 

 

Livet | kent | | En kommentar |

#Presentationsångest.

Jag önskar att kroppen fungerade som en dator. Att hjärnan bestod av minneskort och hårddiskar som byttes ut och redan var fyllda och inmatade med all info och att bara kunna byta där emellan, istället för att läsa, skriva anteckningar och traggla sig till allting. För alldeles snart kommer systemet hänga upp sig, kollapsa och sluta fungera totalt om mina närmst kommande veckor ska bestå av information som i form av körkortsteori, pastarecept och planering. Hjärnan får stress-virus.
Livet | | Kommentera |
Upp