Nu pratar dom om oss och dom säger vi hade fel kemi, men dom har inte fattat att handlade om geometri. Mina ben och armar bildar vinklar som är gjorda för din kropp, jag passar ingen annan och ingen annan passar mig. Jag försöker va med andra men det blir så stelt och kantigt, det är inte dina vinklar, alla ser hur fel det är.
Två dagar innan hemfärd till Sverige, ur Dunjas polaroidkamera.
Han hade tjatat flera veckor i sträck om att vi skulle träffas, jag undvek gång på gång; jag var feg och han var bara annoying, men ändå intressant på något vis. Jag gav med mig till slut. Det var på tisdagen, tre dagar innan jag skulle säga hejdå till London och allt det där. Det var cirka tolv timmar innan fotografiet togs, på exakt samma plats. Vid den tiden när parken var totalt öde, becksvart och lite finare än vanligt. Innan det hade vi promenerat fram och tillbaka mot Wood Green, rullat cigaretter och druckit Kopparbergs ur glasflaska.
Han och jag satt på grässlätten och kommunicerade på dålig engelska och teckenspråk. Den där italienska accenten med inslag av italienska fraser.
N frågade om jag frös, och la sin jacka om mina axlar. Klockan drog över midnatt. Jag utmanade ödet, och faktumet att det hela var moraliskt fel stod skrivet i mina händer, men dom där bruna ögonen och mjuka läpparna våldtog allt vad moral innebar och manipulerade min själ. "You're just so perfect. Don't go back, stay here with me" viskade han, samtidigt som han strök håret bakom mitt öra. När vi sa hejdå så visste vi båda redan där och då att vi aldrig mer kommer att ses igen.
Jag förlorade mig själv i illusionen av oss, i flera månader och än idag. Kan inte låta bli att scrolla mig igenom hans facebook allt för ofta.
Men som Håkan sjunger, att allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.
Jag skulle, helt vansinnigt nog, kunna skriva en hel roman om honom, den här kvällen och alla klyschiga sms-konversationer.
Men det här får bli min punkt.
Nu handlar allt istället bara om konsten att släppa taget.