Är nåt visset så växer nåt nytt där ur.
Så här glad (eller ännu lite gladare än på bilden till och med) kan man vara just nu.
Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till mig själv och stärkt de där som raserade för några månader sedan. Tid, det var allt som behövdes för att få älta, grubbla, gråta, men nu känns det som att cikeln är sluten och att det istället givit mig insikt och en distans. Mycket tack vare terapitimmar, men även att göra saker för min egen skull och mitt välmående (jaja, lite klyschigt, men det är så himla viktigt). Hur mäktigt är det inte att bara slå hål på eländet och komma tillbaka som en bättre version av sig själv? Helt klart bästa känslan tycker jag.