I'm not OK. But I will be.
Vissa dagar vaknar man upp i sängen och bara känner direkt att "nä, jag borde inte gå upp härifrån idag, det kommer bara bli skit ändå". Så har det känts senaste cirka 1,5 veckan.
Och jäklar vad tungt det är. Men jag klarar det ändå. Äta frukost, klä på mig, sminka mig, rasta hunden, gå till jobbet. Saker som är så självklara i en robotstyrd vardag, men som känns som ett helt marathonlopp inombords för att man bara inte har energi, eller lust till ett endaste himla dugg.
En separation är inte lätt, det vet vem som helst. Somliga dagar känns lättare än andra. Och det är helt okej att vara ledsen, inte vilja eller orka. Det kommer ta tid, men då får det väl göra det, för jag känner mig fortfarande fucking trasig på insidan.
Men är ändå stolt över hur långt jag tagit mig igenom bearbetningsprocessen, gjort saker som hjälper. Skaffat hundvalp (bästa tipset för ett brustet hjärta), börjat gå i terapi, lyssnar endast på peppig musik, umgås mycket med familj & vänner, börjat fila på en "det här vill jag göra"-lista, gått på konserter.
Och nu är det snart ett nytt år, let it begin. Är så redo.