Vardagsstress, i en rastlöshet och tomhet.

Förlåt bloggis. Du har varit bortglömd på tok för länge, vilket känns inom mig också; Jag har glömt hur man skriver, eller formulerar ord och meningar.
 
Så, det måste ske en ändring av detta omedel bums. Nu ska jag inte glömma bort dig igen, förhoppningsvis.
 
 
Jag har levt på sparlåga under vintern, eftersom jobb och matematik tagit upp större delen av mig.
Jag har glömt bort att leva i nuet och ta vara på den lediga tiden som funnits emellanåt. Vilket även fått mig att fundera över det där med vardagsstressen.
Tankarna har gått mellan tiden i Australien, och det där att tänka på ett vuxet och mer realistiskt sätt.
Jag slits mellan dessa och finner inget där mittemellan.
 
Har kommit till insikt med att det inte är hållbart. Jag är inte en människa gjord för att leva ett liv kring mellanmjölk-svensson-normen "åtta till fem-jobb, obligatorisk tacofredag, jantelag, du ska si- du ska så". Jag o r k a r inte med pressen från samhället mer, jag orkar inte. 
 
Jag måste våga tappa kontrollbehovet och kliva ur min bekvämlighetszon som byggts upp inom mig senaste tiden.
 
Det handlar definitivt inte om att jag är lat och inte orkar jobba åtta till fem. Utan det är på grund av att livet är för kort för att hinna vara allt samhället tycks kräva under dessa ynka tjugofyra timmar av dygnet som vi har att pressa in alla kraven på.
När jag kommer hem från jobbet så känns det som att jag inte hinner mer än att laga mat, tvätta, diska, plugga, sova, i princip. Jag vill inte ha det så, det är inte jag.
Det värsta i kontrollbehovet är att det är en ond cirkel. Om jag för en gång skull sätter mig ner för att kolla på en film, eller att någonting annat som kanske bara tar lite för lång tid, så är det omöjligt att göra det stressfritt.
 
Just nu läser jag "Meningen med hela skiten" som är skriven av Nina Åkerstam, som förövrigt är en väldigt inspirerande bok, men i den boken finns det en övning som heter 85-åringen. I den övningen ska man skriva ner alltalltallt som man kan komma på att ens 85-åriga jag vill vara, ha upplevt i livet och så vidare. På så sätt guida sig i vardagen med allting, och tänka "hur hade mitt 85-åriga jag gjort i den här situationen?" och så vidare. Den här övningen fick mig tänka jättemycket om livet i nuet i allmänhet. Exempel, varför göra något som förväntas av alla andra, när jag själv inte alls är med på villkoren? Så jävla dumt.
 
Så från och med just nu så kommer jag försöka att släppa kontrollen, sluta följa den (för mig) allt för stressiga samhällsnormen och istället bara följa mina drömmar, och mitt 85-åriga jag.
Livet | |
Upp