När ett liv tänds släcks ett annat.
Den 26 februari år 1927 kom min farmor till världen, Birgit.
Hon växte upp med sin mamma, pappa (som under farmors uppväxt dog i en tågolycka i Amerika) och en hel syskonskara i ett hus på Öland. Hon har alltid varit så förbannat lycklig, bortsett från när min farfar gick bort såklart, men annars har hon aldrig klagat. Hon har aldrig varit sjuk. Hon har alltid tyckt att livet varit en gudagåva, som hon brukar säga.
Hon är rent ut sagt en sådan himla fin människa.
Chocken att för mindre än sex timmar sedan fått veta att hon ligger på akutmottagningen och att det nu inte är lång tid kvar av hennes liv, det gör ont. Hon sover nu, och hon kommer inte vakna igen och hela situationen är hjälplös. Jag åkte till henne nu ikväll och sa hejdå. Hon tog min hand. Och jag kramade henne länge, drog in doften av henne för att förvara den i minnet och sa "hälsa farfar, ni kommer få det fint. Vi ses snart, hejdå". Det spelar ingen roll vad man säger, eller hur länge man står kvar där, det går inte att mäta min kärlek i de.
